Vinjett
Förstasidan Boken Tadeusz Cynkin Föreningen Länkar Kontakt För medlemmar

Minnestal vid Tadeusz Cynkins begravning

9 december 2014

av Mats Staffansson

Kära Izabella

Kära vänner till Tadeusz

Vi tar idag farväl av en extraordinär person.

Tadeusz fick förmånen att leva ett mycket långt och innehållsrikt liv.
Om några månader skulle han ha fyllt 95.
Egentligen - med tanke på de utomordentligt dramatiska händelser han fick uppleva - är det ett under att han fick leva så länge och med så pass god bibehållen fysisk och mental form.
Det var egentligen blott egentligen det sista året som såg honom delvis sängliggande. Men hans sinne förblev klart in i det sista. Jag talade i telefon med honom blott några veckor innan han somnade in. Han var trött men det var ändå samme Tadeusz, samma värme i rösten som alltid.

Tadeusz memoarer  - "Życie warte Życia" eller "Ett liv värt att leva" - kom ut på polska 2002 och på svenska i fjol. De är mycket läsvärda och beskriver ett i sanning unikt liv - ett liv i hög grad värt att leva - men också ett liv fyllt av dramatik.

Själv delade Tadeusz i sina memoarer in sitt liv i tre distinkta perioder:
1. Uppväxten och kriget - från 1920 till 1945.
2. Hans 26 år i det kommunistiska Polen - Polska Folkrepubliken som landet då kallades - från  krigsslutet 1945 till emigrationen till Sverige 1971.
3.  Hans liv i emigrationen i Sverige som började 1971 och som kom att vara i 43 år.

Flera  av Er här idag arbetade med Tadeusz under åren i Sverige på Interverbum och känner väl till denna långa, svenska del av hans biografi.
Jag arbetade aldrig med Tadeusz själv.
Vi träffades här i Sverige för kanske 30 år sedan när min mycket gode vän Pär Jansson - som själv gick bort för några år sedan och som arbetade för Interverbum under många år -  introducerade mig för Tadeusz och Izabella.
Vi fattade genast tycke för varandra.

Jag har tillbringat många år av mitt liv i Polen och jag kommer att berätta litet om Tadeusz liv från den utgångspunkten. 
För även om en så pass stor del av Tadeusz liv - således 43 av de 94 år han fick leva - kom att förflyta i hans andra hemland, Sverige,  så är hans öde mycket nära och intimt sammanflätat med hans första hemland Polen och inte minst med Polens tragiska öde under 1900-talet. Det är också det han skriver mest detaljerat om i sina memoarer.

Tadeusz var nästan årsbarn med Polen.
Han föddes 1920, blott två år efter det att  Polen - som Fågel Fenix - magiskt hade återuppstått ur askan.
Denna stolta nation, som sträckt sig från Östersjön till Svarta Havet under hundratals år, hade slaktats och delats i slutet av 1700-talet.
Under närmare 130 år fanns inget Polen - annat än i polackers hjärta och minne.
Genom ett under ledde det första världskriget och den ryska revolutionen till att samtliga de tre riken som styckat och förslavat Polen kollapsade - Tsar-Ryssland, det Habsburgska riket och det Preussiska tyska riket.
På askorna av dem kunde Polen återuppstå som stat på Europas karta.

Tadeusz föddes således nästan samtidigt som Polen återföddes.
Han växte upp på 20- och början av 30-talet i Gdańsk i en borgerlig polsk medelklassfamilj med en några år äldre bror och en far som var statstjänsteman vid polska järnvägarna.
Han fick en gedigen polsk patriotisk uppfostran, både hemma och i skolan.
Gdańsk - eller Danzig - där han växte upp,  var i hög grad tyskspråkigt.
Tadeusz talade polska i familjen och i skolan men tyska på gården och på gatan.
Han blev tvåspråkig som barn. Hans kunskaper i tyska kom honom väl till pass och kom kanske rentav att rädda livet på honom senare, under kriget.

När Tadeusz var 18 år, år 1938,  flyttade familjen till den mytomspunna stad i det dåvarande östra Polen som tyskarna kallade Lemberg, som på latin heter Leopolis, på ryska Lvov, på ukrainska idag Lviv men som varje polack omöjligen kan kalla något annat än Lwów.
Lwów 1938 var en mycket kosmopolitisk stad.
Polacker utgjorde blott hälften av befolkningen. En fjärdedel av befolkningen var judar och det fanns i övrigt en mosaik av nationaliteter - rusiner, ukrainare, armenier, greker, med flera i staden.
Här började Tadeusz sina universitetsstudier 1938.

Men blott efter ett år - i september 1939 - delades Polen igen på ett skamligt sätt.
Hitler och Stalin hade i en hemlig pakt i augusti 1939 delat upp Östeuropa mellan sig i intressesfärer.
Medan Baltikum helt skulle tillfalla Sovjetunionen så skulle Polen delas mellan de två diktaturerna.
Tyskland anföll Polen den 1 september 1939. Sovjetunionen anföll Polen österifrån den 17 september.
Då tågade sovjetisk trupp och hemlig polis in i Lwów.
Många greps.
Mängder av polacker i uniform i det då sovjetockuperade östra Polen - officerare, poliser mm - internerades av NKVD - föregångaren till KGB - i tre olika läger under hösten 1939. Sammanlagt rörde det sig om hela 22000 personer.
Våren 1940 avrättades de samtliga med nackskott utan rättegång efter ett beslut i den sovjetiska politbyrån.
Det är det som brukar kallas Katynmassakern efter ETT av de ställen där man så småningom hittade deras kroppar.

I november 1939 greps studenten Tadeusz Cynkin - då 19 år gammal av NKVD i Lwów. Han greps med flera av sina studentkamrater för illegalt vapeninnehav.
Hans liv hade mycket väl kunnat sluta då, hösten 1939 med ett nackskott.
Han satt i den sovjetiska hemliga polisens rannsakningshäkte i Lwów under vidriga omständigheter. Folk torterades och dog av utmattning och sjukdomar framför hans ögon. Hans beskrivningar av fängelsevistelsen i rannsakningshäktet i Lwów 1939-1940 är osentimental och närmast brutal. Ändå bröts han inte ner. Kanske var det där, i motståndet mot den totala ondskan, som hans karaktär formades?

En av hans medfångar var den kände polske poeten Broniewski som sen kom att tillägna Tadeusz sin kända dikt "Kastanjen" - en dikt om en ung fånge (Tadeusz) som förtvivlat längtar ut från sin trånga cell och blott genom en liten tunn springa i fönstret kan se en minimal del av världen utanför - ett kastanjeträd som växer utanför cellfönstret.

Tadeusz överlevde.

Efter några vidriga månader dömdes han våren 1940 av en så kallad domstol till 1.5 års fängelse.
När domen föll flyttades Tadeusz från rannsakningshäktet i Lwów för att avtjäna sitt straff till ett av hemliga polisens fångläger i Poltava i det egentliga Ukraina. Därifrån släpptes han våren 1941.

Under fängelsetiden hade han lärt sig ryska och ukrainska. Hans föräldrar deporterades under hans fångenskap till Kazachstan. Han återsåg aldrig mer sin far - han såg honom för sista gången vid den så kallade "rättegången" i Lwów 1940. Tadeusz hade då ännu inte fyllt 20 år.

När Tadeusz släpptes efter avtjänad dom i Poltava våren 1941 var hans hemland styckat och ockuperat.
Östra Polen hade införlivats av Stalin i Sovjetunionen.
Resten av Polen var ockuperat av Hitlertyskland.
Tadeusz föräldrar var deporterade och själv tilläts han inte återvända hem till Polen.
Han hade just fyllt 21 år.
Som nyss frisläppt politisk fånge var hans läge desperat.
Han hade mycket väl kunnat dö av svält men han lyckades hitta olika  ströjobb i Ukraina. Bland annat kom hans tyskkunskaper till godo. Han kunde delvis arbeta som tysklärare och som grovarbetare. Nöden var stor men mitt i all misär fanns det även i Stalins Sovjetunionen fattiga men vänliga människor som visade medmänsklighet, som förbarmade sig  och som delade med sig av sin magra föda till en nyss frisläppt fånge.

Strax efter frisläppandet våren 1941 kommer en dramatisk vändning.
I juni 1941 bryter Hitler pakten med Stalin och anfaller Sovjetunionen på bred front.
Division efter division av väldisciplinerade tyska trupper rullade in i Ukraina och Vitryssland. Den sovjetiska krigsmakten hade inte mycket att sätta emot till en början. Befolkningen flydde i panik österut. Tadeusz följer med, grips igen av den misstänksamma sovjetiska hemliga polisen NKVD och placeras i en byggbataljon som bygger skyttegravar och stridsvagnshinder.
Han hamnar i Stalingrad, där det enorma slaget som kanske avgjorde kriget ännu inte hade utspelats.
Där får han plötsligt höra en fantastisk sak!
Sovjetunionen, Storbritannien och USA  var då - efter Hitlers anfall på Sovjetunionen - allierade och slogs på samma sida. Hitler var nu den gemensamma fienden.

Den polska regeringen satt i exil i London. Stalin gick med på att en polsk armé sattes upp på sovjetisk mark av polacker som undkommit Katynmassakern och som nu fanns på sovjetiskt territorium.
Denna armé, som leddes av generalen Władysław Anders, tilläts av Stalin lämna Sovjetunionen via Centralasien, Iran och Palestina och förena sig med allierade trupper där man sedan slogs tappert till krigsslutet.
Många av dessa polacker blev sedan efter kriget kvar i Väst.
En av dem var Tadeusz storebror som hade lyckats ta sig till Anders armé och därifrån ut i Europa. Tadeusz föräldrar följde med, men fadern dog på vägen.

Detta blev nu Tadeusz mål - att ta sig till den polska armén, förena sig med dem och befria sitt land.
Efter enorma umbäranden kommer han så småningom fram till Centralasien för att få höra, att Anders armé redan lämnat Sovjetunionen. Tåget har gått.
Och vid ungefär samma veva bryter Stalin banden med den polska exilregeringen i London.

Nu var dörren stängd och det fanns ingen återvändo. Tadeusz tilläts som f.d. politisk fånge inte att återvända till Polen. Hans chans att förena sig med den polska armé som redan nu slogs på brittisk sida mot Hitlertyskland har försvunnit.
Tadeusz var förtvivlad och allt hopp syntes ute.
Men efter några månader 1943 öppnas plötsligt en helt annan möjlighet.

En ny polsk armé sätts upp 1943 som kommer att kallas för den första polska infanteridivisionen med Kosciuszkus namn och som blir del av den så kallade Första Armén, ledd av en annan polsk general, Zygmunt Berling.
Det var en armé under Röda Arméns befäl, med sovjetiska officerare av polsk bakgrund och med polacker från det egentliga Sovjetunionen - samt med polacker liksom Tadeusz som aldrig hann fram till Anders armé .
Tadeusz får en chans att ansluta sig till den och tar den med entusiasm.
Med denna armé slåss sedan Tadeusz under två år, från det den bildades sommaren 1943 till slutstriderna i Berlin i maj 1945.

Tadeusz var med hela tiden och beskriver detta detaljrikt i sina memoarer.
Han var 23 år blott när han anslöt sig och han var personligen med i slutstriderna kring Riksdagshuset i Berlin i april och maj 1945. Förlusterna var enorma och endast slumpen gjorde att Tadeusz överlevde. Som 24-åring blev han bataljonschef. Mängder av hans vapenkamrater stupade.

Efter kriget var hans krigshjälte. Det blev naturligt för honom att fortsätta den militära banan och han fick så småningom överstes grad. Det var dock ett annat Polen. Ett från Nazityskland befriat Polen men under stark sovjetisk dominans.

Tadeusz var ingen politruk utan vid det laget - trots att han blott var 25 år gammal vid krigsslutet - en erfaren officer som under två år dag och natt hade kämpat för att befria sitt land och gjort det med största framgång.
Hans militära bana såg helt lysande ut.

Men hans militära karriär  kom tidigt av sig. De polska myndigheterna fick veta att hans bror fanns i väst - först i Västtyskland och sedan i USA. Tadeusz tog inte avstånd från honom som förväntades utan upprätthöll en livlig brevkontakt med den återfunne broder i exil. Tadeusz börjar ses som politiskt potentiellt opålitlig. Säkerhetstjänsten börjar bevaka honom och samla in mängder med information om honom.

Efter Stalins död inträder den så kallade tövädersperioden. Tadeusz kom att spela en viktig roll och var en omtyckt och liberalt tänkande person. Han valdes rentav för en kort period till Sejmledamot (parlamentsledamot) i slutet av 1950-talet på förslag från studenterna vid universitetet i Kraków, där han då arbetade som omtyckt militärinstruktör. Han skickades till högre militärutbildning till Moskva men hemkallades snart. De sovjetiska myndigheterna hade fått reda på att han hade en bror i väst och såg honom som en potentiell västspion.
Nu hamnar han i rejäl onåd och mörka moln hopar sig kring honom.

År 1963 grips Tadeusz och  döms till tre års fängelse, formellt för att han skall ha utnyttjat sin tjänsteställning för att ha hjälpt en oskyldigt dömd bekant ur fångenskap några år tidigare. En ren skenanklagelse, vilket också bevisades av dokument Tadeusz fick ut från arkiven decennier senare. Han degraderades till menig och förödmjukades. Många gamla vänner drar sig ifrån honom, varnas av säkerhetstjänsten och vågar inte längre ha kontakt med honom.
Hans situation blir till slut så ohållbar att han inte ser någon annan möjlighet än att lämna landet.

Han tillåts efter en lång väntan att emigrera. Han berövas sitt medborgarskap och kommer till Sverige utan ett öre på fickan 1971, 51 år gammal med två tomma händer men med goda språkkunskaper i ryska och i tyska.
Och resten är historia, inklusive hur en fattig invandrare bygger upp Skandinaviens största översättningsbyrå.

Vi blev som sagt goda vänner. Tadeusz och Izabella kom ner på mitt bröllop i Miloševićs isolerade Belgrad 1998 - då var Tadeusz 78 år gammal! När jag några år senare var ambassadör i Warszawa sågs vi ofta. Jag var mycket hedrad över att på ambassaden i Warszawa år 2002 kunna ordna en välbesökt presentation av Tadeusz memoarer "Życie warte Życia".

Och år 2004 fick Tadeusz äntligen tillbaka sin överstegrad som så orättfärdigt tagits ifrån honom. Detta var moraliskt mycket viktigt för honom. Han fick också formellt status som offer för den kommunistiska säkerhetstjänstens förföljelser - "pokrzywdzony" på polska - vilket gav honom rätt att begära ut sina personakter från den polska säkerhetstjänsten.
Det var tvåtusen sidor av dokument från den civila och militära säkerhetstjänsten som Tadeusz fick läsa och som visade, att kommunistregimen hela tiden sett på honom med stor misstänksamhet.
Genom nät av angivare och avlyssning hade man kartlagt hans liv i minsta detalj sedan slutet av 1940-talet. Det var, minns jag att Tadeusz sade, en chockerande läsning.

Vi kommer alla att minnas Tadeusz som en extraordinärt vänlig, gästfri och fin person. En äkta polsk officer och gentleman. Han var ytterst omtyckt av sina anställda och vi var många som in i det sista höll kontakten med honom, långt efter det att hans yrkesverksamma liv upphört.

Tadeusz hade turen att få dela en stor del av sitt liv med en fantastisk kvinna, Izabella, med vilken han också byggde upp Interverbum. Vi delar alla Din smärta Izabella och Din saknad.

Det sista året blev jobbigt för Tadeusz, när han drabbades av sjukdom och smärta.
Men Izabella lyckades ordna så att Tadeusz in i det sista kunde vårdas i hemmet, med Izabella nära och med nära vänner som hälsade på och höll nära kontakt.

Jag vet att Tadeusz oerhört mycket uppskattade att hans memoarer kom ut på svenska. Det var ett fint projekt som en rad av hans gamla arbetskamrater och vänner drog igång för några år sedan och som lyckligtvis hann bli klart innan Tadeusz sjukdom blev för svår.

------

Farväl Tadeusz och tack för fin vänskap under flera decennier.

Jag är stolt och hedrad över att ha kunnat räkna Dig som en av mina vänner

Drogi Tadeuszu!

Dziękuję za wspaniałą przyjaźń prez wszystkie te lata kiedy miałem zaszczyt Cię znać.

Spoczywaj w spokoju!
Nie zapomnimy Cię nigdy!

Vila i frid!
Vi glömmer Dig aldrig!
Vita Vitalis c/o Rolf Oward, Smedsgränd 2, 753 20  Uppsala
Tel  018 - 710 500
info@vita-vitalis.se